Pappa på heltid?

Med lite schyssta teorier och offensiv attityd går det att komma långt. Jag tänker nu på det mansdominerade samhälle som vi lever i - inte på den inre värld där personlig utveckling sker. För den senare miljön är det snarare så att attityd lätt står i vägen för de schyssta teoriernas förverkligande. Så har det i alla fall varit för mig.

För lite drygt ett år sedan blev jag förälder. Sedan länge hade jag haft en mycket bestämd uppfattning om vad som definierade en god pappa och jag var också noga med att uttrycka den så fort tillfälle gavs. Med medvetet illa dold sarkasm häcklade jag "den svenska pappan" för dennes oengagemang i sina barn - något som bland annat visar sig i det faktum att svenska män tar ut blott 21% av föräldraledigheten. Jag menade att en god förälder är närvarande, aktiv, engagerad och ansvarstagande; något som också ungefär hälften av alla föräldrar lever upp till - de som i de allra flesta fall kallas mammor. Pappor däremot har en tendens att vara just det motsatta; frånvarande, oengagerad (bortsett från 15 minuter lek om dagen) och totalt oansvarig i relation till barn och medförälder. Ett exempel på det senare är mäns underprestation när det gäller hushållsarbete.

Med kunskapen om hur pappor tenderar att bete sig, med teorier om vad jämställt föräldraskap innebär och med en attityd som befann sig på gränsen mellan självsäkerhet och hybris gick jag så mitt eget föräldraskap till mötes.

Min egna hårda linje i fråga om delat ansvar och aktivt deltagande växte i takt med min medförälders mage. Detsamma kan tyvärr inte sägas om den faktiska praktiken. Under större delen av graviditeten var jag frånvarande; inte alltid fysiskt men i stort sett alltid ansvarsmässigt och mentalt. Alla de där böckerna, för att ge ett exempel, om att vänta och få barn som jag skulle låna och läsa för att få grepp om det stora som väntade blev liggandes utan åtgärd. Jag bortförklarade mitt ointresse med att det ändå inte går att i förväg sätta sig in i vad det innebär att bli förälder.

Inte heller efter födseln så blev jag så där närvarande och ansvarstagande som jag utlovat. Jag blev istället just en sån där pappa som jag föraktade. Frånvarande. Oengagerad.

Så gick månaderna och det tunga lasset fick dras av mamman. Jag liksom fanns där i omloppsbana på något vis. Aldrig riktigt där, aldrig heller helt försvunnen. Situationen blev något bättre när hösten kom och jag blev föräldraledig. Blöjtvättar (vi använder tygblöjor) och umgängestid blev plötsligt mer utjämnat. Ansvaret i övrigt förändrades dock inte. 

Så en dag, någon gång i vinter, satte vi (jag och mamman) oss och pratade om fördelningen av ansvar och engagemang. Då pös liksom den där heta luften ur mig. Trots alla teorier och all insikt om andras föräldraskap kunde jag inte se hur jag själv fungerade som pappa. Plötsligt gick det upp för mig hur misslyckat mitt feministiska projekt hade varit. Hur mycket jag försakat. Hur mycket jag förlorat. Jag hade någonstans trott att pappa var ett halvtidsjobb. Något som en kunde stämpla ut från när barnet var med den andra föräldern. Så är det givetvis inte.

Sedan dess har en del hänt, men långt ifrån allt är bra. Det finns fortfarande en hel del steg att ta innan jag är den pappa jag i nästan ett år försökte tro att jag var. Försökte är viktigt. För någonstans där inne visste jag att det inte stod rätt till. Det fanns en svag röst som ropade att "det räcker inte med ord - det måste till handling". Precis som annars när det gäller dekonstruktion av maskulina mönster räcker det inte med tjusiga ord. För att bryta dessa cirklar måste medvetenheten tatueras in i kroppen. Den måste in under huden, blandas med muskler och nervtrådar och bindas vid själva skelettet.

Att dumpa sitt förakt på andra män för deras misslyckanden blir väldigt lätt ett sätt att dölja sina egna. När attityden och den utåtriktade propagandan får dominera blir den inre kontemplativa rösten snabbt och lätt överröstad. Då sker inga framsteg. Alls.

Män är barn.

Han: Oj, har du strykt alla dessa skjortor idag?

Hon: Jo, det tog tre timmar och tre liter vatten.

Han: Oj, det var mycket. [paus] Jag får nog be L [frun] lära mig stryka så jag kan ta hand om mina egna skjortor.

Hon är en nära vän till mig som just varit på besök hos släktingar söderut. Han är 63 år, högutbildad och byter skjorta 2 - 3 gånger om dagen.

När jag ringde min vän idag och frågade hur resan varit fick jag bland annat höra om denna händelse. Min vän skrockade över det inträffade och konstaterade, helt utan bitterhet, att det kanske var så dags att komma till insikten om hemarbetets slit nu. Vi fortsatte prata om män och hemarbete, hur det sett ut genom tiderna och konstaterade att det hänt en del. Min väns man, som exempel, var kontroversiellt omaskulin, då det begav sig,  genom att gå ut med slaskhinken, damma mattor ibland och gå en promenad med barnen på lördagsmorgon så hon kunde städa, bädda sängar och göra i ordning frukost. Idag förväntas män ta betydligt mer ansvar för hemmet, men likväl är det kvinnor som tar ansvar för att få saker gjorda och som gör det mesta hemarbetet. Det är som om män är inneboende, hjälper till hemma snarare än bor där.

Under vårt samtal växer det fram en ny bild hos mig. Det är inte så att jag blir förvånad över att män gör mindre hemma; det visste jag sedan tidigare (nyfikna läsare kan exempelvis läsa: Holmgren, Karin; Det kallas kärlek). Det som jag inser är att män fortfarande beter sig som barn. Män i heterosexuella relationer skaffar sig en partner; men också en ny mamma. Någon som tar hand om allt det där tråkiga, det som bara sker. Mat, disk, städning, tvätt, strykning... Exemplen är oräkneliga även om de sällan stämmer in på alla. Men faktum kvarstår: män som grupp är fortfarande som barn; naiva om den tidsåtgång som krävs för att allt ska vara så där ombonat, hemtrevligt och mysigt.

Det är dags för män som grupp att bli vuxna och, bildligt talat, flytta hemifrån.

Händer

vi var alla händer.
händer som girigt sökte kropp.
jeansbak.

hon ständigt på flykt, men ändå alltid kvar.
alla utvägar stängda.
skolbussar är burar.

bekräftelsen är förnedrande.
den enda erbjudna.
på ytan leende, inunder kan jag bara gissa.

rättigheterna vi tog oss skär som knivar genom tiden.
öppnar sår i mitt inre,
tydliggör ett fruktansvärt minne.

förklaringsförsök känns överflödigt, saknar syfte.
en reflex som kvävs,
en ursäkt utan mening.

Jubileum

Ett sanslöst tråkigt jubileum som innebär att det var ett år sedan jag postade det senaste inlägget. Undrar hur många bloggläsare som tycker en post om året är ett okej tidsintervall...

Det kuliga är att jag mest av en slump loggade in här idag för att jag och Niklas lite löst pratat om att vi kanske skulle ta oss i kragen och börja skriva igen. Släppa pretentionerna och helt enkelt posta när andan faller på. När jag då såg att det faktiskt var precis ett år sedan jag skrev senast tog jag det som ett tecken på att ta upp det hela igen. Jag återkommer strax med en dikt jag skrev för några år sedan under en period av rannsakan. Tänkte den skulle få bli ett eget inlägg av bloggtekniska och sorteringsmässiga skäl.

Tröttsam MÄNniskosyn

Idag var jag på min lokala vårdcentral för att lämna urinprov för att se om jag har urinvägsinfektion. Läkaren jag träffade sa att de gör ett test för klamydia också.

Eriq: Ja, det tycker jag kan vara bra.
Läkaren: Jaså? (misstänksam blick) Det menar du?
Eriq: Ja, det är lika bra att kolla det som går när jag ändå är här.

Efter det berättar han att med "unga, sexuellt aktiva män" brukar de sätta in klamydiakuren redan innan provsvaren kommer. Med den upplysningen skickas jag till provlabbet, och ombeds återkomma efter att provet är lämnat. Under väntetiden och medan jag kissar i en liten mugg börjar frågor formuleras i mitt huvud. Varför ska de sätta in kuren om de inte vet huruvida jag är smittad eller inte? Känns inte det väldigt onödigt? Jag undviker helst antibiotika om det inte är absolut nödvändigt.

Väl tillbaka hos läkaren börjar han fixa med proceduren att skriva ut ett recept. Då frågar jag om det är så att jag ska vänta med medicinen tills jag fått ett positivt svar, men att jag får receptet på en gång för smidighetens skull.

Läkaren: Nej, du ska börja nu på en gång.
Eriq: Men jag ska inte ha sex...
Läkaren: Sånt vet man aldrig.
Eriq: Ja, alltså, jag kan säga på en gång...
Läkaren: Ja, om du är helt säker på det så behöver du ju inte börja nu.
Eriq: Ok. Ja, jag är säker. Tack.

När jag sitter i bilen på väg hem blir jag upprörd. Vad tror han egentligen om mig? Att jag inte kan låta bli att ha sex i en vecka, i väntan på provsvar? Att om jag får chansen att ha sex så tar jag den oavsett omständigheter? Ungefär här inser jag att det är dags att plocka upp detta på en strukturell nivå. Kopplingarna till föreställningar om män som helt saknar kontroll över sin sexdrift är uppenbar. Det räcker med att läsa ett protokoll från valfri våldtäktsrättegång för att hitta samma infantilisering av män. Det fråntar män ansvar och skuldbelägger kvinnor.

Jag är sjukt less på det.

Jakten på den goda maskuliniteten

Många män som jag stött på som är för jämställdhet, men tvekar inför att kalla sig feminister, har en tydlig gemensam nämnare. De tror på den ”goda” maskuliniteten och är beredda att, likt Indiana Jones svinga sig iväg i jakten på denna för att kunna frälsa världen från ondo. Själv har jag aldrig stött på denna ”goda” maskulinitet eller sett några som helst indikationer på att den faktiskt skulle existera. Hela idén är den att det idag finns en maskulinitet som är vida utbredd och som är dålig. Dålig i bemärkelsen att den är orsaken till sexism och ojämställdhet. Tanken är att när feminister kritiserar män för att vara homosociala (stötta andra män för att de är män) så är det egentligen den dåliga samtida maskuliniteten de kritiserar. Detsamma gäller alla andra nidgärningar som män praktiserar för att hålla nere kvinnor och sitta kvar på tronen. Detta skulle också kunna formuleras som att alla män är goda, men den maskulinitet de bär leder till ondska. Ungefär som Anakin Skywalker. Ni vet, han vill så gott - skydda Prinsessan Amidala från ond bråd död - men förleds av den mörka sidan och blir ondskans andreman. Och det är förstås här som den ”goda” maskuliniteten kommer in. För att uppnå jämställdhet måste vi kasta ut det dåliga och ersätta det med en ny och, du gissade det, ”god” maskulinitet. En som inte förtrycker eller slår.

Min fråga är då, finns det en sådan god maskulinitet, en som inte förtrycker? Som jag ser det finns det blott ett möjligt svar på denna fråga. Låt mig utveckla mina tankar så att det framgår varför svaret faktiskt måste bli nej.

Givetvis kan det inte finnas någon god maskulinitet att bejaka. Eftersom maskulint är ena halvan i en dikotomi, en uppdelning i två motsatser, så måste det också finnas något som är feminint, och det är här problemen uppstår. För när vi delar in mänskligt beteende i två delar så säger vi också att människor bara får välja en av dessa två bitar. Sedan ramar vi in det hela ytterligare genom att knyta maskulint till den biologiska kategorin män och feminint till den biologiska kategorin kvinnor. Med ens försvinner den lilla valmöjligheten vi hade och vi blir tilldelade en kategori med attribut, beteenden, önskningar och uttryck enbart utifrån formen på våra genitalier. Istället för att likt eken sträcka sina armar mot friheten får vi likt det lilla bonzai-trädet passa oss för att sticka ut för mycket, av rädsla för att tuktas. Och därmed så är maskulinitet (och femininitet) per definition något negativt och dåligt. Ett fängelse för den personliga utvecklingen om du så önskar.

Intro

Hej vän.

Den text du nu läser är den allra första publikationen på bloggen som kallas ”Mansligan”. Namnet har vi helt fräckt snott från Gerd Brantenbergs bok ”Egalias döttrar”. På baksidan till denna står att läsa: ”I landet Egalia äter männen p-piller, klämmer in sig i trånga särkar och bär pehå. Trött på att betraktas som mindre kompetent bildar den unge Petronius till slut Mansligan, en maskuliniströrelse, och gör uppror mot orättvisan.”

Likheterna mellan vårt Mansligan och Petronius är få. Det är nog blott att vi, liksom dem är en rörelse av kukförsedda personer som slåss mot ett könsförtryck. Men till skillnad från Petronius med vänner så är vi inte intresserade av att emancipera män. Faktum är att vi vill avveckla dem. Vi vill inte att ”man” och ”kvinna” ska vara två kategorier som alla människor ska behöva förhålla sig till. Vi vill inte att någon ska behöva erfara hur en stor del av den egna identitetens utvecklingsmöjligheter skärs bort och görs förbjudet på grundval av kroppens former.

Det är bland annat detta som den här bloggen kommer att handla om. Med avstamp i våra egna erfarenheter av att göras till ”män” vill vi berätta om hur vi väljer att göra motstånd och hur vi försöker göra denna konstruktion ogjord. Men också om rädslor, inre motstånd och misslyckanden. Genom kåserier, utspel, dikter och referat vill vi lyfta fram sådant som vi upplever som viktigt i kampen mot det tvådelade könssystem som håller oss fångna. Många av texterna kommer till för vår egen skull, som reflexioner, bearbetningar av händelser eller terapi, men eftersom de publiceras här hoppas vi såklart att du ska läsa dem och reagera, på något sätt. Ge oss gärna dina tankar och kommentarer.

Kram.