Med lite schyssta teorier och offensiv attityd går det att komma långt. Jag tänker nu på det mansdominerade samhälle som vi lever i - inte på den inre värld där personlig utveckling sker. För den senare miljön är det snarare så att attityd lätt står i vägen för de schyssta teoriernas förverkligande. Så har det i alla fall varit för mig.
För lite drygt ett år sedan blev jag förälder. Sedan länge hade jag haft en mycket bestämd uppfattning om vad som definierade en god pappa och jag var också noga med att uttrycka den så fort tillfälle gavs. Med medvetet illa dold sarkasm häcklade jag "den svenska pappan" för dennes oengagemang i sina barn - något som bland annat visar sig i det faktum att svenska män tar ut blott 21% av föräldraledigheten. Jag menade att en god förälder är närvarande, aktiv, engagerad och ansvarstagande; något som också ungefär hälften av alla föräldrar lever upp till - de som i de allra flesta fall kallas mammor. Pappor däremot har en tendens att vara just det motsatta; frånvarande, oengagerad (bortsett från 15 minuter lek om dagen) och totalt oansvarig i relation till barn och medförälder. Ett exempel på det senare är mäns underprestation när det gäller hushållsarbete.
Med kunskapen om hur pappor tenderar att bete sig, med teorier om vad jämställt föräldraskap innebär och med en attityd som befann sig på gränsen mellan självsäkerhet och hybris gick jag så mitt eget föräldraskap till mötes.
Min egna hårda linje i fråga om delat ansvar och aktivt deltagande växte i takt med min medförälders mage. Detsamma kan tyvärr inte sägas om den faktiska praktiken. Under större delen av graviditeten var jag frånvarande; inte alltid fysiskt men i stort sett alltid ansvarsmässigt och mentalt. Alla de där böckerna, för att ge ett exempel, om att vänta och få barn som jag skulle låna och läsa för att få grepp om det stora som väntade blev liggandes utan åtgärd. Jag bortförklarade mitt ointresse med att det ändå inte går att i förväg sätta sig in i vad det innebär att bli förälder.
Inte heller efter födseln så blev jag så där närvarande och ansvarstagande som jag utlovat. Jag blev istället just en sån där pappa som jag föraktade. Frånvarande. Oengagerad.
Så gick månaderna och det tunga lasset fick dras av mamman. Jag liksom fanns där i omloppsbana på något vis. Aldrig riktigt där, aldrig heller helt försvunnen. Situationen blev något bättre när hösten kom och jag blev föräldraledig. Blöjtvättar (vi använder tygblöjor) och umgängestid blev plötsligt mer utjämnat. Ansvaret i övrigt förändrades dock inte.
Så en dag, någon gång i vinter, satte vi (jag och mamman) oss och pratade om fördelningen av ansvar och engagemang. Då pös liksom den där heta luften ur mig. Trots alla teorier och all insikt om andras föräldraskap kunde jag inte se hur jag själv fungerade som pappa. Plötsligt gick det upp för mig hur misslyckat mitt feministiska projekt hade varit. Hur mycket jag försakat. Hur mycket jag förlorat. Jag hade någonstans trott att pappa var ett halvtidsjobb. Något som en kunde stämpla ut från när barnet var med den andra föräldern. Så är det givetvis inte.
Sedan dess har en del hänt, men långt ifrån allt är bra. Det finns fortfarande en hel del steg att ta innan jag är den pappa jag i nästan ett år försökte tro att jag var. Försökte är viktigt. För någonstans där inne visste jag att det inte stod rätt till. Det fanns en svag röst som ropade att "det räcker inte med ord - det måste till handling". Precis som annars när det gäller dekonstruktion av maskulina mönster räcker det inte med tjusiga ord. För att bryta dessa cirklar måste medvetenheten tatueras in i kroppen. Den måste in under huden, blandas med muskler och nervtrådar och bindas vid själva skelettet.
Att dumpa sitt förakt på andra män för deras misslyckanden blir väldigt lätt ett sätt att dölja sina egna. När attityden och den utåtriktade propagandan får dominera blir den inre kontemplativa rösten snabbt och lätt överröstad. Då sker inga framsteg. Alls.
