Män är barn.

Han: Oj, har du strykt alla dessa skjortor idag?

Hon: Jo, det tog tre timmar och tre liter vatten.

Han: Oj, det var mycket. [paus] Jag får nog be L [frun] lära mig stryka så jag kan ta hand om mina egna skjortor.

Hon är en nära vän till mig som just varit på besök hos släktingar söderut. Han är 63 år, högutbildad och byter skjorta 2 - 3 gånger om dagen.

När jag ringde min vän idag och frågade hur resan varit fick jag bland annat höra om denna händelse. Min vän skrockade över det inträffade och konstaterade, helt utan bitterhet, att det kanske var så dags att komma till insikten om hemarbetets slit nu. Vi fortsatte prata om män och hemarbete, hur det sett ut genom tiderna och konstaterade att det hänt en del. Min väns man, som exempel, var kontroversiellt omaskulin, då det begav sig,  genom att gå ut med slaskhinken, damma mattor ibland och gå en promenad med barnen på lördagsmorgon så hon kunde städa, bädda sängar och göra i ordning frukost. Idag förväntas män ta betydligt mer ansvar för hemmet, men likväl är det kvinnor som tar ansvar för att få saker gjorda och som gör det mesta hemarbetet. Det är som om män är inneboende, hjälper till hemma snarare än bor där.

Under vårt samtal växer det fram en ny bild hos mig. Det är inte så att jag blir förvånad över att män gör mindre hemma; det visste jag sedan tidigare (nyfikna läsare kan exempelvis läsa: Holmgren, Karin; Det kallas kärlek). Det som jag inser är att män fortfarande beter sig som barn. Män i heterosexuella relationer skaffar sig en partner; men också en ny mamma. Någon som tar hand om allt det där tråkiga, det som bara sker. Mat, disk, städning, tvätt, strykning... Exemplen är oräkneliga även om de sällan stämmer in på alla. Men faktum kvarstår: män som grupp är fortfarande som barn; naiva om den tidsåtgång som krävs för att allt ska vara så där ombonat, hemtrevligt och mysigt.

Det är dags för män som grupp att bli vuxna och, bildligt talat, flytta hemifrån.