vi var alla händer.
händer som girigt sökte kropp.
jeansbak.
hon ständigt på flykt, men ändå alltid kvar.
alla utvägar stängda.
skolbussar är burar.
bekräftelsen är förnedrande.
den enda erbjudna.
på ytan leende, inunder kan jag bara gissa.
rättigheterna vi tog oss skär som knivar genom tiden.
öppnar sår i mitt inre,
tydliggör ett fruktansvärt minne.
förklaringsförsök känns överflödigt, saknar syfte.
en reflex som kvävs,
en ursäkt utan mening.
2008/03/13
Händer
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
En riktigt bra dikt som berör mig mycket. Särskilt då du berättat om det. Också dags att förlåta dig själv, tycker jag - människor gör dumma saker och utvecklas genom att reflektera sitt beteende.
Man kan så klart inte ge ansvaret till den andra personen genom att be henne om ursäkt, att ta ifrån skulden av det man själv gjort, men man kan visa storhet och ansvar genom att säga att man är ledsen för det. Det är det ärligaste man kan säga och kommer verkligen fram. Vad den andra pesonen gör med detta sen är upp till just henne, men jag har bara upplevt att man får inte enbart respekt för att man säger det, men även tacksamhet - för att man verkligen ser den här personen med och bryr sig.
Trots att det i ditt fall var så länge sen, är jag säker att hon skulle känna lättnad och uppskattning av henne som person om hon läste din dikt eller hörde din åsikt om de händelserna, samt hur du ser på dem nu. Och det skulle också leda till att du kan ta ett steg framåt, lämna det som du uppfattar som skuld och bli friare igen. Det önskar jag dig!
Tack för din kommentar Frauke! Vad kul att du gillar dikten.
Jo, den är ett sätt att bearbeta det som hänt. Precis som du är inne på har jag känt att jag vill söka upp personen ifråga och be om ursäkt. Samtidigt har jag funderat just på anledningen till att göra en sådan sak. Kommer det ge henne något, eller är det enbart för min egen skull? För att få förlåtelse?
Du sammanfattar det väldigt bra i din kommentar tycker jag. :)
Skicka en kommentar